TILLVERKNING

Slipstensgruvorna i Orsa är flera hundra år gamla. Under självhushållningens tidevarv utnyttjade allmogen de stora tillgångarna av sandsten till att framställa slipstenar. Denna tillverkning blev ett s.k. sockenhantverk då varje hemmansägare i Orsa hade rätt att bryta sin andel slipstensämnen i en gruva.

Under 1700-talet var ca 35 gruvor i bruk. Orsabönderna for långa vägar, i regel under vinterhalvåret, på sina försäljningsresor i nästan hela Svea Rike, för att sälja sina slipstenar och brynen eller idka byteshandel, ofta för att få mat och verktyg och andra förnödenheter. Den unika Orsasandstenen har brutits sedan urminnes tider. De äldsta fynden av bearbetad Orsasandsten daterar sig från åren 1006 - 1032 och är gjorda vid utgrävningar i Sigtuna. Första gången Orsaslipstenarna finns omnämnda i skrift är i Domböcker från 1546. Där beskrivs hur tre Orsabönder ålagts att i böter betala en slipsten var. Av dessa tre "bötesstenar" gick en till Sala silvergruva och de övriga två till Gripsholms slott. Slipstenarna ansågs alltså tämligen värdefulla.

Arbete i gruvan, hästvandring, kran                                                                    Slipstensämne

TILLBAKA

Då gruvlagen brutit sin del för året delade hushållen stenarna mellan sig och sände bud på sturfajtn (sockenfogden). Hade man råkat bryta för mycket så gällde det då att lura undan lillfajtn (den egna fogden) och att gömma de övertaliga stenarna. När sturfajtn var klar med avräkningen och åkt därifrån tog man fram stenarna och hade auktion på dem för lagets räkning. För pengarna kunde man till exempel köpa brännvin till avslutningen på årets gruvarbete. I slipstensgruvan i Kallmora arbetade de allra flesta vuxna män i Orsa. Det var självklart att varje gård borde ha en karl arbetande i gruvan. Om det nu fanns flera vuxna söner på gården kunde det hända att någon av dem måste stanna vid gårdens sysslor och därför utebli från gemensamhetsarbetet i berget. Arbetet med slipstenstillverkning bestod av två tydligt skilda moment: den kollektivt anordnade gruvgången och den individuellt utförda hackningen. Gruvgången, d.v.s. arbetet med brytning av sandsten ur Kallmoraberget och åstadkommande av slipstensämnena, pågick oftast om hösten. Men gruvgången kunde även försiggå under de tre veckorna före midsommaren eller före slåttern.

Manpers hackstuga, Kallmora 1916                                                               Slipstenshuggarverktyg                        Foto: Karl Erik Forslund                                                                                         Foto: Ivar Andersson

De första ämnena fraktades hem till byn på kärra, alltså innan snöföret kommit. Därefter vidtog arbetet med färdigställandet av slipstenen. Det arbetet skedde i  hackstugorna som fanns på nästan varje gård. Idag finns en väl bevarad hackstuga från Kallmora by på Skansen i Stockholm. En hackstuga finns också bevarad vid Malungsgruvan. Den visas numera för allmänheten bland annat under Historievandringarna med rollspel sommartid samt under arrangemanget Gruvtomtemor i okt/nov. Ventilationen var obefintlig i hackstugorna hemma på gårdarna. Mycket av stendammet andades därför in och orsakade den s k osskallsjokan, silikos. Dödligheten var mycket hög och männen blev sällan mer än 40 år. Detta konstaterade Linné vid sin resa genom Dalarna 1734. Sedan århundraden kände man till hackningens hälsofarlighet och det var många som var rädda om sin hälsa. Dessa lejde bort huggning av gårdens slipstensämnen till villiga och duktiga huggare. På det viset blev det många som höll på med slipstenshuggning både vinter och sommar. I början av februari var hackningen oftast färdig. Då reste man ut med stenarna på försäljningsresa men det hände aldrig att man försummade jordbruket för slipstenarnas skull. Slipstenarna mättes och såldes alltid i alningar. Orsabönderna reste i regel under vinterhalvåret. Det var långa vägar kring nästan hela Sverige man for runt för att sälja slipstenar och brynen eller byta åt sig andra varor som t ex säd, lin, salt och strömming. Många sålde också sina stenar till uppköpare eller direkt till lastbåtarna vid hamnarna. Slipstenar från Orsa nådde tidigt också till andra länder som Tyskland och England. Slipstensförsäljarna var välkända och erkänt skickliga. Redan i slutet av 1850-talet kunde man börja skicka stenarna på järnväg från Falun till Gävle.

Orsa Stenhuggeri ABs byggnad intill Mässbackens station.

Den verkliga högkonjunkturen inföll kring sekelskiftet då 500 personer sysselsattes med stenhanteringen. Orsa stenhuggeri AB blommade upp några år men efter att bl a en exportaffär med England gått i stöpet gick företaget kräftgång.

Vacker portal                                                       Orsa Tingshus med brunnen i förgrunden

Av orsasandsten framställdes förutom slipstenar och brynen, även portaler och fasadsten, listverk och balustrader till t.ex. en del kyrkor, bankhus och palats i Stockholm och Orsa Tingshus samt brunnen i den intilliggande parken.

TILLBAKA