HISTORIA

För socknens bönder var slipstenstillverkning ett livsnödvändigt tillskott i näringen - och ett livsfarligt.                                                                                                                        Slipstensämne

Carl von Linné beskriver under sin resa i Dalarna 1734: "Notabelt är det att i hogkomma det eländiga folkets miserable condition, som då de bäst tänkt conservera lifwet snarast destruera detsamma. De illa, som söka sitt förnämste uppehälle genom slipstens hantering hinna sälla öfwer 20, 30,`40 år. Ty stenmiölet, ehuru mästa delen drages upp genom skorstenen, kommer dock en stor quantitet genom de alltid wäder dragande lungorna, inuti bronchius och celllus pulmonabilus - och wäser till tophos, som obstruera blåsorna, hwaraf bli bölder och rätt phtisis. Häraf dömer folket staxt, när någon rasslar i halser och rycker på axlarn at han redan intagit den kalk, af hwilkden han går i det tysta..."

Konsten att hugga en slipsten var inte allmän egendom i Orsa på samma sätt som t.ex. laggkärlstillverkningen i Venjan eller korgtillverkningen i den nordliga Våmhusbyarna. Ingen man ansågs på något sätt mindervärdig för att han inte kunde tillverka en slipsten. Snarare kunde man säga att gruvgången hörde till det som den vuxne orsakarlen borde ha varit med om. Pojkarna togs till gruvorna när dom var i 13-14 års åldern och var fullärda slipstenshuggare vid 18-19 års ålder. Brytningen av sandsten till ämnen för slipstenar började ca 3 veckor före midsommar eller före slåttern och höll på fram till jul, då man forslade hem stenarna med släde på snön. Sedan började huggningen hemma som man blev klar med i februari. Därefter for man ut på försäljningsresor åt alla håll långt ut i landet för att sälja sina färdiga slipstenar och brynen. Sedan århundraden kände man till hackningens hälsofarlighet och det fanns en del som var rädda om sin hälsa. De lejde ofta bort huggningen med tillkommande slipstenshandel. På det viset blev det många slipstenshuggare som höll på med hackningen både vinter som sommar.

I gårdens hackstuga satt man och bearbetade slipstensämnena. Arbetet pågick under de kalla vintermånaderna ända fram i februari månad. Huggaren eldade i öppna spisen för att hålla värmen någorlunda därinne. Kanske han också stängde till dörren och fönsterluckorna mot kylan när han arbetade medan sandstensdammet yrde omkring honom.  Foto: Hackstuga (Orsa Bildarkiv)

Den verkliga högkonjunkturen inföll kring förra sekelskiftet, då runt 500 personer sysselsattes med stenhanteringen. Orsa stenhuggeri AB blommade upp under några år, men efter att bland annat en exportaffär med England gått i stöpet gick företaget kräftgång. Sedan 1984 drivs som enda kvarvarande stenföretag Lenners Orsasten av Torsten Lenner. Företaget är en utveckling av den verksamhet som fadern Bror Lenner drev periodvis sedan 1940-talet. Idag bryter företaget fortfarande sandsten ungefär vart tredje år beroende på efterfrågan av stenprodukter. Den brytningen sker i Malungsgruvan enligt moderna metoder. Hantverket riskerade länge att dö ut. 1983 bildades Slipstensgruppen inom Orsa-Skattunge hembygdsförening, på initiativ av Martin Fallgren. Syftet är att bevara hantverket och slå vakt om gruvområdet. Tack vare Lasse Massers ovärderliga hantverkskunnande finns än idag en liten grupp som behärskar detta hantverk som en gång i tiden var livsnödvändigt för Orsas ekonomi. Slipstensgruppen arbetar sommartid i Lindågruvan och välkomnar besökare varje lördag. Kontakta dem direkt om du är intresserad av att lära dig hugga en slipsten för hand. Bilden visar Lasse Masser, som var en mycket skicklig huggare och en förebild för våra dagars huggare.

Idéerna om ett museum har funnits länge. Först under slutet av 1980-talet konkretiserades idéerna.

1990 ritade stadsarkitekt Anders Björklund en första idéskiss. 1996 bildades Orsa slipstensförening med den primära uppgiften att förverkliga planerna på en museianläggning. Hösten 1997 kunde de första spadtagen tas mot ett förverkligande, tack vare stöd från EU:s mål 6 och ett uppoffrande arbete från såväl företag som enskilda personer. Utformningen av museet har skett i intimt samarbete med Dalarnas Museum. Idag samarbetar Orsa Slipstensförening med ett flertal institutioner, förvaltningar, organisationer, företag och enskilda. Man har också byggt upp en populär verksamhet bestående av Historievandringar med dramatiserade rollspel, Temadagar för barn, studiecirklar, föreläsningar och mycket mer. Bland annat deltar man vartannat år i Dalarnas Museum med utställning som ett av länets Arbetslivsmuséer.

Få saker är så intimt förknippade med Orsa som slipstenshanteringen.

Det är ingen tillfällighet att vi har tre slipstenar i sockenvapnet och att vår kyrkbåt heter just Sturfajtn. Museianläggningen och Slipstensföreningens utåtriktade verksamhet belyser slipstenshanteringen och dess unika betydelse för bygden, socialt, ekonomiskt och inte minst företagshistoriskt. Med den betydelse sandstenen haft för Orsa, borde Slipstensmuseet kanske ha funnits för länge sedan.

Foto från 2006: Gruvområdet, Jörgen Nohrin

TILLBAKA