HEM       AKTUELLT      muséet         föreningen       historia

Orsa Slipstensgruvor

HISTORIA

Förr i tiden när Slipstensgruvorna i Orsa betydde mat för dagen för Orsas befolkning.

En liten titt in i Orsabornas stugor för något 100-tal år sedan. Och hur skulle de ha kunnat överleva nödår och krigstider utan Slipstensgruvorna...

Vid Mickelmäss

När skörden bärgats på hösten var det dags att börja arbetet i gruvorna. Gruvgång utlystes då i kyrkan.

Efter pålysning i kyrkan hade varje gruvlag sammanträde. Samlingsplatsen för gruvfolket i hela socknens södra del, var Kyrkbyn. Därifrån drog, efter samlingen, hela arméer av matsäcksskjutsar och gående, upp till Slipstensberget. Efter vägen var de beledsagade av spelmännens taktfasta toner.

Gruvstugan

I gruvstugan bodde 20-25 personer under de 3-5veckor gruvbrytningen pågick. De tillbringade också sin lediga tid där.

På nätterna sov hela gruvlaget inne i gruvstugan på de stora britskerna (eller lavarna) som gick utefter stugans väggar. De var lika breda som en karl var lång, och man bredde ut halm över alltihop. Var och en hade sedan sin egen plats där, med egna sängkläder. De flesta hade en säck stoppad med hö eller halm som madrass, och ett täcke eller en skinnfäll.

Maten

Veckomatsäcken innehöll tunnbröd, smör, ost, messmör, potatis, strömming, kornmjöl och surmjölk. På morgonen lagades frukost. En mycket stor järngryta ägdes av laget. Där tömde var och en sin egen potatis. Potatisen var märkt med bomärke. Inristat direkt i skalet på varje potatis, eller på en sticka, som var och en lade tillsammans med sin potatis i en hopknuten påse, innan man lade den i grytan för kokning.

Till detta åt man tunnbröd, strömming, smör och ost ur den egna matsäcken. En del hade också kött och fläsk, en och annan hade brännvin, men kaffe brukades inte.

Vid middagstid gick två man in i stugan, gör rent grytan och fyller nytt vatten. Nu kokas korngröt. Det blir en bastant gröt som bara de starkaste karlarna kan med att röra i. Ibland kunde en kvinna vara utsedd till en av grötkockarna. (gretfajt)

En del sa att gröten var klar när man kunde rulla den till en boll och stoppa i fickan.

Vid grötkokningen flöt svetten i strömmar från pannan på de två handfasta kockarna. Den ene rörde om i grytan medan den andre mätte upp mjölet. Det var noga att ta precis lika mycket för var och en i laget ur den gemensamma mjölsäcken. Eller, om var och en hade sin egen säck med sig, lika mycket ur var och ens mjölpåse. Dessa hade man då satt fram på långsäte vid spisen.

Så bar man ut den ångande gröten på backen, och ropade GRÖT. Detta upprepades av det ena gruvlaget efter det andra; det var grötdags på Slipstensberget, och när alla samlats inne i stugan, bar man in grytan. Till gröten åts surmjölk i träskålar. Efter gröten vilar man en stund, och det blir tyst i stugan.

Ett gammalt dalaordspråk: Gröten har slagit omkull fler än den rest upp!

På kvällen lagade var och en sin egen kvällsvard, ur sin egen matsäck.

Gruvliv

Man började arbetet på måndag middag och inställde det vid middagstid varje lördag. Långväga gruvlag behövde tiden för att ta sig hem och tillbaka. En del stannade kvar hela helgen.

I allmänhet började arbetet så snart dagsljuset medgav, och inställdes varje kväll under skymningen. En timmes uppehåll hade man för middag.

På kvällarna samlades ungdomarna i olika gruvstugor till lek och dans. Spikskor och läderskimpor höll jämn takt till fiolmusiken, och stendammet virvlade. De äldre föredrog att vila i stugorna och underhålla sig med berättelser; om slipstensresorna eller kanske om tomtar och troll och väsen.

Man sov med ytterkläderna som kudde.

En äldres syn på ungdomslivet vid gruvorna

Bland ynglingarna är det vanligt, särskilt om lördagskvällar, att efter maten dra iväg till andra gruvstugor under stoj, tjut och glam. Där sluter sig andra ynglingar till sällskapet. Så bär det iväg till de närliggande byarna att hälsa på kullorna. Släpps de inte godvilligt in, sparkas dörren utan vidare upp. "Det är för folket i byarna en riktig landsplåga när gruvpojkarna kommer."

Ibland ställde de till dans i någon gruvstuga. Men ingen kulla ville vara med, då de var rädda för att anses som lösaktiga. "Ungdomens förvildning är ett lyte."

Slipstensvin

Kring gruvfälten bildades också vad vissa kallade "pesthålor". Slipstensvin – dvs brännvin som färgats med anilin, tillhandahölls och förtärdes i stora mängder.

Mässbacken

Många av de som kom från långväga byar stannade kvar i gruvstugorna över helgen. De hade ingen möjlighet att ta sig till sin kyrka om söndagarna. Sockenstämman utsåg därför en präst, och betalade honom för att dessa söndagar komma till gruvorna och förrätta gudstjänst. Mässan hölls på en stor kulle nere vid vägen. Den kallades Mässbacken, och med den egna järnvägsstationen bet sig namnet kvar.

Gruvnamn

Berget var uppdelat i brott, eller gruvlag, och dessa i sin tur var uppdelade i hel eller halvdelar. Varje gruvlag hade eget namn, som Skutu (Skutan), Klåpu (Klåpa), Smellu (Smälla), Rajdajtsj (Riddike), Påjnu (Pina), Kwölåböttn (Kolbotten), Östörmålm (Östermalm).

Arbetet

Ekot av hundratals hammarslag och mejselhugg kan man inbilla sig höra i den tysta granskogen, och ett förargligt fall av rethosta inne i gruvstugan, kommer en att känna sig underligt tidlös.

Arbetet började med jordschaktning. Man använde lagets verktyg; skodda träskovlar, pikgrävor, järnspett och bårar av trä. En del grävde eller spettade, andra skottade spink och jord på bårarna. Dessa bars sedan (ofta av kvinnor – kullor) upp på krönet av avstjälpningsplatsen (mullwarp), som ofta fick ansenliga dimensioner på alla ledder. Dessa platser fick ibland så tvära slänter, att man måste gräva trappsteg i dem för att komma upp på krönet.

Kvinnorna slet ont med detta arbete i gamla tider. Många fick men för livet. På senare tid använde man häst och kärra i stället.

Brytningen

När berget låg blottat vidtog brytningen. Dvs man tog ut olika stora block med hjälp av borrning och sprängning med krut. Blocken makade sedan fram från berget med de stora spetten, och klövs till ämnen i lämpliga storlekar med grova prylar (weggör). Efter ansning nere i brottet, bar man upp ämnena på stora träbårar till den s.k. skenvallen (stjenwölln), invid gruvstugan. Där reste man ämnena två och två lutade mot varandra, så att bildade s.k. kojor, i vilka eldades för att driva ut "bergsyran" (fukten) Den kunde annars spränga sönder stenarna när det blev kallt.

Rivningen

När ämnena svalnat vid kojorna vidtog rivningen. En rivare- med en pryl, och en påslagare –med slägga, späntade av ämnet till lämplig grovlek och med jämna sidor.

Nästa steg var hamringen. Här krävdes stor hantverksskicklighet. Hamringsmästare saknades inte och de cirklade upp ämnena till största möjliga storlek med s.k. svarv, och hamrade dem runda med en mindre slägga och en pryl.

Alla verktyg man använde var utsatta för hårt slitage.  En smed hade oftast full sysselsättning i lagets smedja.

Sprängning med svartkrut

Laddningen fördes ner i ett djupt hål. En lång järnstång stacks ner i hålet med den smala spetsen mot laddningen och med hela stången förd åt borrhålets ena sida. Medan stången vreds runt fyllde man på fördämningsmassor av jord, ända upp till mynningen. När stången därpå drogs upp fanns det kvar ett hål med motsvarande konisk form.

Med händerna och spott i nävarna formades sedan, av svartkrut, en plugg som lagom fick plats upptill i den vidaste delen av hålet. Denna krutplugg tändes, och så sprang tändaren undan. Efterhand som pluggen brann, minskade den i omfång så att den sjönk ner i hålet. Den blev mindre och mindre, precis som hålet. Slutligen nådde den bottnen och krutladdningen, som antändes.

Organisation

I varje gruvlag fanns en av laget vald förman eller fogde (fajt), som inför domaren avlagt en ed att sköta sitt åliggande troget. Han kallades Lillfajtn. Över alla fogdar och alla lag rådde en för hela socknen gemensam fogde, som valdes på sockenstämman. Sturfajtn Han bar, som tecken på sin värdighet, en konstnärligt utsirad käpp eller aln av järn med slipstensmåttet. Han uppbar lön från varje brytande hushåll. På 1760-talet hade han "en styver av var bonde".

Avslutning

Då laget brutit sin del för året, delade hushållen stenarna emellan sig, och sände bud på sockenfogden Sturfajtn. Han infann sig och mätte upp varje sten mycket noggrant, och skrev upp i gruvboken vars och ens andelar.

Sturfajtn välkomnades i laget med en sup eller två från lagets femtönskanskagge. Så mätte han varje sten. De som var för stora späntades (markerades med pryl hur mycket man måste ta bort). Om Sturfajtn nu ansågs vara lojal så att han såg en smula mellan fingrarna vid späntningen, belönades han med ytterligare en sup eller två. Men om han var kärv och tog för stora flisor, uteblev supen.

Nu hände det väl ofta att laget, innan fajten kom, märkte att de brutit för mycket. Då gällde det att narra undan lagets egen fogde Lillfajtn vilket var svårt, om denne var samvetsgrann och "tänkte på edens vikt och betydelse". De gjorde de flesta, men det gick lätt att sticka ut ögonen på den fogde som var begiven på brännvin.

Så grävde man ner en del stenar i jorden, eller gömde dem på annat sätt, så att Sturfajtn inte fick reda på dem. När Sturfajtn fullgjort sitt åliggande, letade man fram de gömda stenarna och höll auktion på dem för lagets räkning. För de på detta sätt influtna pengarna skaffades krut, redskap och andra för laget gemensamma förnödenheter. Blev det något över, köptes brännvin, som förtärdes gemensamt som avslutning på gruvarbetet det året.

Lillfajtn fick plötsligt ärenden, påhittade sådana, att uträtta i den närmaste bygden. Han återkom inte på länge. Då gick det raskt undan i laget med utauktionerandet av de stenar som i offentlig hemlighet fanns bakom kulisserna. Köpare fanns i laget, men även andra personer infann sig och ville köpa. Med varje vinnande bud på en sten följde en sup. Det stimulerade köplusten.

Om Lillfajtn plötsligt skulle dyka upp, av misstag, blev han på en gång så full att hans medvetande svek, och han måste sova ruset av sig. När försäljningen var slut återkom medvetandet, som han förlorat och allt var i sin ordning igen.

Det var inte utan att en och annan tyckte synd om Lillfajtn, som måste hålla god min i elakt spel, och låtsas som om han framför allt såg till att författningen dagligen efterlevdes.

Sluträkning

Efter försäljningen slut, som vanligen pågick till sena kvällen vidtog sluträkningen. Detta var mycket invecklat och kunde sällan avslutas förrän frampå morgonsidan. Då fick alla sitt tillgodohavande i kontanter, efter sedan man dragit av för gemensamma utgifter.

Alla skulle taxas

I laget arbetade ungdomar från 17 år och över, män och kvinnor i sin bästa ålder och äldre män uppåt 70 åren, som dröjt sig kvar i laget. Dessa hade bestämt att nybörjare skulle taxas, dvs de skulle betala en slant till laget per dag. De ansågs göra en mindre värd arbetsprestation. Till dessa räknades också de ungdomar och kvinnor, som burit tunga lass jord och spink. De äldsta var oftast "latast", skröpligast, och mycket glömska av sin egen undermålighet.

Många barn började arbeta och lära i gruvorna mycket tidigt. Redan vid 8 årsåldern kunde de få börja lära sig tillverka brynen. Så kunde de tjäna sig en slant. Många pojkar gjorde så, man på allvar började man nog arbeta i 16-17års åldern. Arbetstiden var c:a 12 timmar om dagen för alla.

Olagligheter

Man stal ibland stenar för varandra, eller bröt mer än lovligt var, och försökte på detta sätt komma över så mycket slipsten som möjligt. På 1700-talet då man fick lov att bryta 16 alningar för varje häst, så skaffade man sig flera hästar. Då fick man ju bryta mer.

Hemgång

När alla fått sina pengar utkvitterade, och gruvstugan utrymts, så bar man in alla slipstensandelar. På varje sten ritades nu ägarens bomärke med kol från spisen. Så bommades fönstren till, och dörren låstes igen.

Hackstuga

Nästan vid varje gård fanns det en liten hackstuga. Därinne satt husfadern och hans söner under de långa vinterkvällarna. I dessa små stugor arbetade 2-3 personer samtidigt, på kvällarna, vid elden i spisen. Man lade tjärstickor på elden. Därinne sjöng hackorna och smattrade sina hammarslag på pryglarna dag efter dag, och kväll efter kväll. Slipstensdammet steg upp mot taket.

Osskallsjoka

De som arbetade vid gruvorna dog ofta redan vid 20 – 30 års ålder, ibland kunde de bli 40 år. I Kallmora by fanns nästan bara änkor och barn kvar år 1734, när Carl von Linné besökte gruvbackarna. Det var förstås stenmjölet som var boven. Männen som arbetade i hackstugorna andades in det, och fick lungsot (stenlunga). Osskallsjoka kallades den fruktade sjukdomen, och under många hundra år trodde man att det var vattnet i gruvan det var fel på, som gjorde att männen dog. Men frampå slutet av 1700-talet förstod de flesta att luften i hackstugorna var dödlig. Det dröjde ändå länge innan arbetet där förbjöds.

Än idag har slipstenshuggare mycket strikta regler om var och hur huggningen skall göras för att inte sprida det fruktade stendammet. T ex får hantverket absolut inte utövas inomhus.

Handelsresor

Förr i tiden när det bröts mycket sandsten i Mässbacken, åkte jordbrukarna gemensamt till Gävle och Söderhamn för att byta slipstenar mot salt och socker.

Det var framåt vårkanten, innan snön smält, som de lastade slipstenarna på kälkar och transporterade dem nedåt landet. Det kunde ta upp till tre månader att åka till Gävle och tillbaka.

Om byteshandeln gick bra, kom de tillbaka till Orsa med salt och socker, och kanske en present till fruarna som skött barn och gård. Men ibland hände det att bönderna i stället hade supit upp alla pengarna, och kom tomhänta tillbaka.

När man fått en hop stenar färdiga, lade man dem i en skrinda och husfar for ut i landet, till Norrland och Svealand. Han sålde dem eller bytte bort dem för säd, salt, strömming och andra nyttiga saker. På de stora vintermarknaderna i städerna, t ex Disatingsmarknaden i Uppsala eller marknaden ”på Röros”, stod alltid orsabor och sålde slipstenar.

Midvintern var den lämpligaste tiden för handelsresor. För slipstenarna använde man en särskild skrinda med låda innanför bakgaveln, där man förvarade matsäcken.

Ungefär 10 alningar lastades + brynen och trähästar i lådor. Sedan lastades höet och så bands lasset med bindstång och rep.

Färdmännen var två och två i sällskap, och gjorde gemensamma affärer. De var helst släktingar eller goda vänner. Resan tog 3, 4 eller 5 veckor, någon gång ännu längre. Man for till Medelpad (Mälpar), Ångermanland (Öngörmånlånd), Bergslagen (Bässlaji), Värmland (Wärmlånd) och upp mot norska gränsen (utföra nösk grensem) Uppland (Upplånd) och in mot Stockholm (intöra ståckåla), samt till Gävle (ö börti Djävöl) och skären vid Östersjön (Östjäri)

På hemvägen köptes strömming och salt, om man rest norrut. I söder handlades råg och ärter. Kontanter var man extra rädd om. Men byteshandel gav ofta mer än ren försäljning.

En del orsabor gjorde flera resor varje vinter. I familjer som höll två hästar, men hade ont om mansfolk, kunde en kulla få följa; för att ta hand om hästen. Många for också tillsammans flera ekipage i sällskap.

Det berättas ett otal historier om orsakarlarnas knepighet i affärer. En del sade sig kunna trolla, och man drog sig inte för att försöka lura sina presumtiva kunder med fantasifulla berättelser. Med mycket humor och påhittighet grundlade man ryktet om orsakarlarnas trollkunnighet och affärssinne.

Emkumel

Vid hemkomsten hölls välkomstfester (emkumel) i familjen. Man hade trevligt ihop medan delningen gjordes mellan familjerna av färdmännens kontanta förtjänst. Man avsmakade också festbrygden, och en tår från kaggen i färdspannen. Under många högljudda skratt berättades om lyckade försäljningar och upplevelser ute i landet i slott och koja.